Ena dagen för jobbet henne till Boden, nästa till Berlin eller Washington. För projektledaren Anuki Sturua på Glada Hudik-teatern är variationen en del av tjusningen.
– Det är ett oförutsägbart och väldigt spännande jobb. Vi arbetar med mänskliga rättigheter och demokratifrågor och samtidigt med kultur, berättar hon.
Anuki har arbetat på Glada Hudik-teatern sedan 2019. Från början var hennes roll framför allt internationell. I dag ansvarar hon bland annat för teaterns utställningsverksamhet och utbildningsprojektet kring dokumentärfilmen Det kunde varit vi.
Basen är Stockholm, där teatern numera har ett mindre kontor, men arbetsplatsen kan vara nästan var som helst.
– Det kan vara både små orter och stora metropoler. Samma utställning visas, men varje tillfälle blir unikt beroende på platsen och människorna man möter.
Allt började i Tbilisi
Vägen till Glada Hudik-teatern var knappast utstakad från början.
Anuki är uppvuxen i Tbilisi i Georgien. På universitetet läste hon tyska som huvudämne och fick välja ytterligare ett språk. Medan kurskamraterna valde franska eller spanska valde hon svenska.
– Jag var intresserad av Norden och nordiska språk och ville lära mig svenska. Jag är ett stort fan av Astrid Lindgren, säger hon med ett leende.
Intresset för språk och litteratur fanns i familjen, hennes mamma är litteraturvetare och tysklärare. Så småningom tog svenskan Anuki till Göteborgs universitet. Med stipendium från Svenska Institutet studerade hon svenska, nordiska språk och litteraturvetenskap. Efter en magisterexamen var planen att återvända till Georgien. Men då öppnade landet en ambassad i Stockholm och Anuki fick arbete där med kulturfrågor. Hon blev kvar i tretton år.
När Glada Hudik-teatern sökte en internationell projektledare för Barn föds inte med fördomar i Lettland tog yrkeslivet en ny riktning.
– Jag hade arbetat med kulturfrågor, civilsamhälle och kulturutbyte men ville göra något annat i stället för att satsa på en karriär som diplomat.
Steget från ambassadvärlden till Glada Hudik-teatern kan verka stort. För Anuki finns en tydlig röd tråd.
– Det finns mycket gemensamt när man arbetar med kulturfrämjande, mänskliga rättigheter och internationella frågor, säger hon.
Bilder som inte behöver översättas
Ett av projekten som tagit Anuki ut i världen är Ikoner – en utställning om att få finnas. Fotoutställningen hade premiär på Fotografiska 2016 och porträtterar personer med Downs syndrom som välkända ikoner.
Sedan dess har den visats på över 50 platser i Sverige och internationellt, bland annat i Berlin, Seoul och Washington.
Anuki arbetar med att hitta nya platser och skapa samarbeten med kulturaktörer, kommuner och ambassader. Och det handlar om betydligt mer än att hitta en vägg att hänga fotografier på. Utställningen kombineras med bland annat filmvisning och panelsamtal.
– En bild säger mer än tusen ord. Jag tror att det är därför Ikoner har fått så stor internationell uppmärksamhet. Den är allmänmänsklig och når människor oavsett kulturell bakgrund och språk, slår hon fast.
Men det handlar också om vilka som får synas. Modeller från Glada Hudik-teatern deltar så ofta som möjligt själva vid vernissager, invigningar och samtal.
– Det är en del av inkluderingsarbetet. De ska bli involverade i kulturlivet och i offentliga sammanhang. De ska synas, höras och yttra sig.
Att få ta sin plats, helt enkelt.
– Precis. Utställningarna blir en plattform där de får möjlighet att vara delaktiga och uttrycka sig själva.
”Det vi gör är universellt”
Samma tanke finns i arbetet med Det kunde varit vi. Dokumentärfilmen berättar om rasbiologi och hur personer med intellektuella funktionsnedsättningar behandlades i Sverige, bland annat på Vipeholmsanstalten.
I dag finns också en fotoutställning av fotografen Magnus Laupa och under 2026 har filmen utvecklats till ett utbildningsprojekt. Via en skolportal får pedagoger tillgång till fördjupningsmaterial för undervisning från årskurs åtta och uppåt. Ett material som också riktar sig till folkhögskolor, vuxenutbildningar och verksamheter inom LSS, vård och omsorg.
– Tanken är inte att det ska bli en engångsföreteelse utan att materialet ska kunna användas löpande. Eleverna ska diskutera inkluderingsfrågor och vad man själv kan göra för att bidra till ett mer inkluderande samhälle, berättar hon.
Anuki har även arbetat med teaterns projekt i sitt gamla hemland Georgien. Hon konstaterar att mycket har förändrats till det bättre för personer med intellektuella funktionsnedsättningar sedan Sovjetunionens fall, men att mycket återstår att göra. Samtidigt har arbetet i Georgien visat henne att Glada Hudik-teaterns budskap fungerar långt utanför Sverige.
– Det är en av våra styrkor. Det vi gör är universellt. Vi når människor oavsett kulturella skillnader.
Vill bli ett demokraticentrum
Sedan Glada Hudik-teatern blev en fristående stiftelse ser Anuki nya möjligheter. Samarbetet med Hudiksvalls kommun finns kvar, men organisationen har blivit friare att arbeta nationellt och internationellt.
Hennes vision sträcker sig längre än till fler utställningar på fler platser.
– Jag hoppas att Glada Hudik-teatern kan bli ett slags demokraticentrum. Att man med hjälp av olika konstformer kan presentera idéer om människors lika värde och inkludering.
Det är ett arbete teatern bedrivit i 30 år. Nu ser Anuki möjligheten att nå ännu längre.
– Jag hoppas att det kan bli mer omfattande och globalt. Vi står bakom högkvalitativ konst, både estetiskt och innehållsmässigt, vi bryter normer och är annorlunda jämfört med andra kulturaktörer. Det är speciellt, avslutar hon.
Från Tbilisi och diplomatvärlden till Glada Hudik-teatern – den röda tråden i Anuki Sturuas yrkesliv är kanske tydligare än den först verkar: kultur som ett sätt att föra människor samman och som ett verktyg för förändring.
Text: Åsa Elmroth
