Glada Hudik-teaterns träningsresa till Portugal startade 2015. Under tio år har en vecka i solen med dans, show och – framför allt – gemenskap blivit en kär tradition för många. I år slog resan rekord med hela 240 deltagare, anhöriga och ledare.
– Det är ett måste att åka varje år, säger Elisabet Åman. Något annat är det inte tal om för mig och min son.
Sonen är Robert, eller Robban som han helst vill bli kallad. Han är 44 år, älskar att rida – och att hålla tal.
– Jag höll bland annat tal under avslutningsmiddagen i Portugal i år. Det var riktat till Pär Johansson. Han blev väldigt rörd och jag kände mig uppskattad, folk tyckte att det var jättebra, berättar han.
Resan börjar redan på flygplatsen med kramkalas och kära återseenden av gamla vänner. De som inte har varit med tidigare dras snabbt in i gemenskapen.
– Jag tror att det är bra för oss alla att vara i en annan miljö ibland, att komma bort och få vara i sol och värme, säger Robban.
Väl på plats i Monte Gordo väntar ett förmiddagsschema med sång, musik och teater för deltagarna. Samtidigt har de anhöriga ett smörgåsbord av träningspass att välja mellan. Yoga, crossfit och dans är några exempel.
På eftermiddagen väljer man det som passar en bäst: träning, gemensamma aktiviteter, shopping eller strandliv.
– Jag hittar väldigt bra i Monte Gordo numera. Många frågar mig vart man ska gå och jag visar vägen. Jag är som en guide, kan man säga, slår Robban fast.
På kvällen väntar middag följt av musikquiz, filmvisning, karaoke eller disco. Oavsett vad så är stämningen hög och ljudlig.
– Jag sitter alltid med mina kompisar under middagarna. Jag är där för att vara med dem. Jag kan dricka kaffe eller hänga på stranden med mamma men när det är middag så vill jag vara med vännerna, slår Robban fast.
Mamma Elisabet njuter lika mycket av resan som sonen.
– Det finns inte nog med superlativer för att beskriva det, säger hon. Det är en fantastisk gemenskap, deltagarnas självkänsla stärks och alla får vara med. Som anhörig är det också en stor tillgång att kunna ventilera saker med andra i samma situation. Det är en rak kommunikation där man både får och ger tips och råd, säger hon.
Resan avslutas med den show som deltagarna repeterat under veckan. En show som roar både publik och ensemble. I år var det ABBA-tema.
Föreställningen sker i den vackra amfiteatern i Castro Marim, högt upp på den portugisiska sidan av floden Guadiana som utgör gränsen mot Spanien. I publiken finns ofta även nyfikna bybor som trots att de inte förstår språket från scenen rycks med i sång och handklapp.
– Det är alltid väldigt nervöst i början. Man undrar om man kommer att klara det och minnas replikerna, berättar Robban. Man är rädd att göra bort sig, men det gör man ju inte. Jag sa till mig själv: ta det lugnt, det här kommer att gå bra! Sen körde jag bara på och levde mig in i rollen. Jag ville inte gå av scenen. Det är ett bra tecken, jag är en teatermänniska, avslutar Robban.
– Veckan är utvecklande för oss alla. Det finns alltid något nytt att lära. Man kommer hem stärkt till kropp och själ, tillägger mamma Elisabet.
Tre snabba:
Robban med tre ord: Pålitlig, rolig och duktig på att hålla tal.
Hobby: Har ridit på ridskola i 16 år. Jag har bra kontakt med hästarna och tycker också om att titta på hästhoppning.
Idol/förebild: Min rollfigur Terje som jag spelade i showen i Portugal. Jag tänker ofta på vad Terje skulle ha gjort i olika situationer.
Sedan är Björn Lans en bra förebild. Han är ledare och fotograf på resorna. Han är bra, man glömmer inte bort honom, han finns överallt.
Drömmer om: Att lära mig köra fyrspann. Och att stå på en ännu större scen, äga den och se publiken som tänker att jag gör något bra. Jag vill stå på scenen på Cirkus i Stockholm.
Skriven av: Åsa Elmroth
