Under vinjetten ”Våra hjältar” kommer vi att intervjua personer som på olika sätt förgyllt Glada Hudik-teatern genom åren. Först ut är Marita Haals Skoog. Hon har arbetat inom omsorgen och den dagliga verksamheten i Hudiksvall i hela sitt yrkesverksamma liv. Det var också där hon träffade Pär Johansson första gången. Sedan dess har de följts åt. Marita var en del av teatern i drygt 20 år, både som personlig assistent till flera av skådespelarna och som skådespelare. I dag är hon pensionär men ser tillbaka på tiden med Glada Hudik-teatern med stolthet och glädje.
Marita föddes och växte upp i Upplands Väsby. Till Hudiksvall flyttade hon 1977 när hon skulle gå på textillinjen på Forsa Folkhögskola. Tanken var att hon skulle stanna bara så länge hon utbildade sig, men Marita blev förälskad i bygden och blev kvar.
– Det var en otroligt rolig tid med gröna vågen och all fantastisk folkmusik. Det fanns inget liknande där jag kom ifrån, så någon längtan tillbaka fanns inte. Några år senare träffade jag dessutom min man, så då fick jag ytterligare skäl att stanna, berättar Marita.
Efter utbildningen började Marita att söka jobb. Då hon var utbildad barnskötare jobbade hon inom barnomsorgen en tid innan hon fick tips av en god vän att söka jobb på ett nystartat gruppboende. Marita sökte och fick tjänsten och fick utbildning genom jobbet. Några år senare började hon arbeta inom den dagliga verksamheten, där hon så småningom blev kollega med Pär Johansson. Detta var 1996.
– Pär kom ganska snart med idén att utveckla verksamheten och börja spela teater. Listig som han är frågade han de personer han trodde skulle säga ja. Han förstod att jag skulle vara en av dem, så jag fick frågan direkt, säger Marita och ler vid minnet.
Denna teaterträning blev startskottet för det som sedan skulle bli Glada Hudik-teatern och som skulle bli visa sig bli en riktig framgångssaga. Teatern blev snabbt populär och de satte upp en ny teaterproduktion varje år. I början tog deltagarna med sig rekvisita hemifrån, gjorde egna affischer och uppträdde lokalt. Pär tänkte dock större än så.
– Pär har alltid haft visioner och legat före i tanken. Han har ett enormt driv och vill hela tiden utvecklas. Medan jag tänkte att det fungerade bra som det var med teaterträning en dag i veckan, lokala musiker och uppträdande regionalt, tänkte han större. ”Varför ska en teater med utvecklingsstörda inte få samma förutsättningar och professionella inramning som andra teatrar?” Så blev det också. När vi satte upp Elvis på Cirkus i Stockholm år 2007 hade vi professionella musiker, scenografer, rekvisitörer, kostymörer och spelade för utsålda hus. Skillnaden var enorm, minns Marita.
När Marita får frågan om det är några speciella händelser hon minns har hon svårt att välja. Det har hunnit hända så mycket under de drygt 20 år hon varit en del av teatern.
– Ett roligt minne är från turnén med musik- och teaterföreställningen Elvis. Vi spelade på Cirkus i fem år och sen gav vi oss ut på turné i Sverige. Vi var så otroligt många, runt 90 personer när vi var som flest. Ni kan ju tänka er! Ett helt gäng med röda väskor som skulle åka tåg och buss. Det var alltid lite kaos att få alla skådespelare till rätt ställe i rätt tid. Det var en fantastisk tid, men också rätt slitsam. Många var trötta på slutet. Som tur var hade vi otroligt roligt tillsammans hela tiden, berättar Marita.
Efter succén med Elvis sattes även föreställningen ”Trollkarlen från Oz” upp på Cirkus. Denna gång med en mindre ensemble och under en kortare tid. Även denna produktion åkte på turné i landet. Det var den senaste stora teaterföreställningen med Glada Hudik-teatern.
– Det var väldigt roligt att jobba med manus och träna inför föreställningarna. Alla i ensemblen fick komma med synpunkter och påverka. Ibland undrade jag ”Är det bara vi själva som tycker att detta är bra, eller är det faktiskt bra på riktigt? Men så efter en föreställning i Umeå var det två personer, helt oberoende av varandra, som kom fram till mig och sa att de tyckte att det var så bra. Den ena var en man som spelade i en symfoniorkester och den andra var en riktig ”kulturtant”. Då förstod jag att det vi gjorde nådde ut och var bra på riktigt. Det var viktigt för mig, säger Marita.
Efter flera år av teaterproduktioner, kom den första filmen år 2011, ”Hur många lingon finns det i världen”? Den följdes av ”Hur många kramar finns det i världen” år 2013 och dokumentären ”Catwalk – från Glada Hudik till New York” 2020.
– Jag har haft turen att få vara med som både assistent och skådespelare genom åren och fått se och uppleva väldigt mycket. Kronan på verket var när vi åkte till New York med hela Elvis-föreställningen. Det var helt fantastiskt! Glada Hudik-teatern har verkligen öppnat upp världen för skådespelarna som deltagit, men skådespelarna har också öppnat världen för människor de mött. Det har varit många fina möten genom åren, berättar Marita.
Även om Glada Hudik-teatern för de flesta förknippas med teater, så har den aldrig haft en stationär fysisk plats med en fast ensemble utan både verksamheten och ensemblen har förändrats över tid. I dag har Glada Hudik-teatern flera olika verksamhetsben att stå på. De driver allt från Showskolan och skolprojekteten ”Barn föds inte med fördomar” och ”Tillsammans” till dokumentärfilmsprojekt, fotoutställningen Ikoner och internationella samarbetsprojekt.
Sedan 2018 är Marita en glad pensionär. Hon trivs bra med sin nya tillvaro och gläds åt att ha mer tid och energi för sina barn och barnbarn, vänner, trädgårdsodling, stickning och läsning.
– Jag är otroligt glad och tacksam över mina år tillsammans med Glada Hudik-teatern. Det har varit en fantastisk resa. Pär är en person med ett stort hjärta som jobbar mycket och hårt för att rasera fördomar och visa att alla duger precis som de är. Teatern har varit guldkanten i tillvaron under alla mina år inom omsorgen, för att det varit en sådan kreativ miljö och för att jag fick vara med om så mycket. Jag har lärt känna och varit assistent till flera väldigt fina personer, fått jobba tillsammans med härliga kollegor och på nära håll fått se vad Glada Hudik-teatern och skådespelarna betyder för många. De är viktiga förebilder. Det är stort, säger Marita.
